Lewi Pethrus-syndromet

Artikel från Kristen livsgrund

Det händer inte ofta, men ibland får jag en aning om hur det är att vara en stor och bemärkt person i historien. Detta mycket sällsynta tillstånd uppkom senast en morgon efter min morgonsimning med hundarna på ”hundstranden”, en fin liten sandstrand långt från goda bilvägar så där får vi vara ifred. Men alltid finns det någon som tycker att avskildheten är till för att man ska passa på att slå sönder glasflaskor, slänga snus och cigaretter och plantera spikar, samt rostiga bildelar, i den perfekta sanden. Det är vi hundstrandsbesökare vana vid så jag har med mig en påse där jag plockar upp de farligheter som dyker upp och lyckligtvis har ingen, varken barn eller hund, i mitt sällskap ännu skadat sig på denna strand. Jag plockade alltså skräp efter badet när ögonblicket infann sig: likheten med en av historiens giganter.

Äckliga melonskal, märkliga plastbitar, pappersmuggsfragment, två gafflar i rostfritt stål och glasbitar i mängd – allt hamnade i påsen. Nöjd med min dådkraft packade jag ner min skräppåse i den lilla ryggsäck jag har med mig med det som behövs för ett morgondopp med hundar som höjdpunkt på joggingturen. Då skymtade jag något dolt i sanden eftersom solen speglade sig i ett litet brunt föremål. Jag sparkade till sanden och föremålet visade sig vara allt annat än litet. Det var i verkligheten den största faran på stranden: en brun flaskbotten krönt av vassa spetsiga rester av en flaska. Just en sådan trasig flaska som en gång skadat vår fina gamla Kapten när han badade en gång i södra Sverige. Han fick sys och det var ren tur att ingen sena skurits av, sa veterinären.

Trots solskenet blev jag kall av fasa. Tänk om jag hade missat denna fara för mina hundar och oss människor, till exempel grannens barn som ibland cyklar hit med sin mamma? Hundar skadas inte av äckliga melonskal, små glasbitar får man oftast ut med en pincett utan att den orsakat större skador, men hade någon glad hund skuttat rakt in i denna bruna fälla hade ett besök hos veterinären varit oundvikligt och med oviss utgång.

Då kände jag mig som Lewi Pethrus. Han som hamnade så fel på 1930-talet: skräplitteratur, dansbaneelände och jazzmusik såg han tydligt. En del av detta var säkert på riktigt otrevligt, lika otrevligt som en glasbit i foten. Andra saker var av rent estetisk karaktär, ungefär som jag ogillar äckliga melonskal. I hans fall var det kvinnor med kort hår och moderiktiga långbyxor. Och de rostiga bildelar och rostfria gafflar, som verkligen kan skada men ändå låg fullt synliga ovanpå sanden, motsvaras av den skräck han kände inför kommunismen. Precis som jag trodde mig ha städat färdigt kände han sig därför nöjd med renhållningen av Sveriges mentala miljö när han tog itu med allt detta. Men han tittade inte en gång till, sparkade inte undan sanden kring den verkliga faran: den bruna. Han gick så långt att han trodde sig ha en bundsförvant i Adolf Hitler.

Lewi Pethrus hade fel fokus och förstorade småskräp därför att han var offer för sin tidsanda där majoriteten, både i Sverige och hans inspirationsland nummer ett, USA, såg den kommunistiska internationalen som den stora faran medan den nationalsocialistiska, radikalnationalistiska och fascistiska farsoten hamnade i skymundan som ungdomligt burdusa, men i allt väsentligt pålitliga, bundsförvanter. En kristendom som bara såg det kommunistiska hotet, dansbaneelände, jazzmusik och romaner missade därför det på riktigt dödliga hotet.

Det är inte alls konstigt att Pethrus gick fel och trodde att Hitlers ordning var kristlig. Att Pethrus och många andra såg det som härligt att äntligen få surfa på tidsandans perfekta våg är helt begripligt. Det är lätt att idag peka finger och håna deras oförmåga att se vilken destruktiv tsunami denna surfvåg föregick. Självklart borde Pethrus ha tagit kraftfullt avstånd från radikalnationalismen och aldrig någonsin låtit sig bedåras av Hitlers samhällshygien. Det är också begripligt att han stod på fel sida i ”judefrågan” eftersom han aldrig upplevt något annat än en helt öppet antisemitisk kultur. Alla myter om judar som giriga med total kontroll över medier och politik ansågs vara sanna. Bonnier gav ju ut romaner. Alla visste att de första socialisterna inte bara var kristna utan också judar. Judar som flytt pogromer till USA organiserade fackföreningar och motstånd mot Ku klux klan. Karl Marxs och Sigmund Freuds judiskhet framhölls i dåtidens debatter. Listan kan göras lång.

Pethrus läste också gammaltestamentliga profeter som hårdhänt tog itu med judarnas synder och profeterade om drakoniska straff på grund av dessa. Han drog slutsatsen att det judar fick utstå i Centraleuropa var ett straff som förebådade Jesu återkomst. Jeremias hårda ord om judarnas ledarskap som slutligen fördes bort som krigsfångar till Babylons floder såg Lewi Pethrus som uppfyllda i sin egen tid. Lewi Pethrus var helt enkelt en mänsklig ledare som ville hänga med i sin tid, var svag för maktens män, längtade efter Jesu återkomst och saknade gåvan att skilja mellan andar.

I stället för att peka finger åt honom borde hans exempel göra oss själva försiktiga med tidens vindar. Ett uttryck som florerar i dagens debatt är ”vara på rätt/fel sida av historien”. Ett uttryck som verkligen är obehagligt eftersom det lika gärna kan vara den onda sidan som vinner i historien. Spaniens inbördeskrig vanns av den onda sidan, till exempel, och det tog lång tid innan regeringssidan i Spanien kom på ”rätt sida av historien” efter inbördeskriget. Vad säger vi om regimen i Iran? Eftersom de än så länge ser ut som vinnare i maktstriden i Iran, är den för den skull på ”rätt sida av historien”?

”Rätt sida” vann andra världskriget, det är ju tydligt för oss idag men Lewi Pethrus var osäker på vilken sida som var rätt när kriget pågick. Han var bländad av Hitlers kamp mot ”moraliskt förfall” och kommunismen. Vi säger att Europa hamnade på ”rätt sida av historien” 1989 när Berlinmuren föll. Men i Östberlin satt en besviken KGB-agent och upplevde sitt livs värsta ögonblick just då. Han hamnade, enligt sig själv, på rätt sida av historien först i februari 2022 när han lät sina trupper invadera hela Ukraina. Och om han besegrar Ukraina, är han då på rätt sida av historien även i våra ögon? Nej, vinnaren är inte alltid den som har rätten på sin sida. Ibland är det så men långt ifrån alltid.

Här sitter jag alltså med en plastpåse full av ”strandfynd” och en gnagande misstanke om att även vi missar den stora bruna faran eftersom vi fokuserar på småskräp som i historiens backspegel kommer att te sig oviktigt. Men vilken är den faran idag? Jag önskar ju att vi ska slippa församlingar och kyrkoledare som drabbas av Lewi Pethrus-syndromet framöver. Men kan vår tid undvika att upprepa hans misstag? Antisemitismen, även i kristna kretsar, har ju redan vaknat till liv. Kanske har redan vår tids Hitler intagit scenen; ivrigt påhejad av kristna som anser att: ”visst är han lite burdus men …”? Kristna som aningslöst kastar sig ut med surfingbrädan på den lockande vågen, blinda för den hotfulla tsunamin vid horisonten.

Alma-Lena Andersson

LÄS MER: Fler artiklar från Kristen livsgrund