Artikel från webbtidningen Kristen livsgrund

Att vara lärare är ett härligt yrke. Det innebär intressanta, roliga och överraskande möten med unga människor som är på väg ut i livet.

I 33 år har jag varit lärare i grundskola och gymnasium. Mitt arbete har under dessa år styrts och reglerats av fyra läroplaner och tre betygssystem. Min huvudman har utsatt mig och mina kollegor för otaliga projekt – Den lärande kommunen, Human dynamics, ITIS och annat som är glömt, om än inte förlåtet. Inom mina egna ämnen har det handlat om skrivprojekt, Learner autonomy och digitala läromedel. Men när jag ser tillbaka är det just mötena med mina elever som har gett den största glädjen, och utmaningen, i arbetet. Samtidigt som undervisningen har pågått har jag haft möjlighet att skapa relationer med mina elever. Vi har känt förtroende och respekt för varandra och vi har lärt oss var gränserna går.

Naturligtvis har det ibland hänt att dessa möten inte omedelbart, eller ens någonsin, blivit lyckade. Vi har haft svårt att hitta varandra. En elev kanske har misstrott mina avsikter och jag har haft svårt att se förbi elevens uppförande. Jag har träffat elever som tagit det som en personlig förolämpning om jag bett dem ta ner fötterna från bordet i fiket eller plocka upp skräp som de slängt på golvet. Det är dock mycket lättare att få gehör för en sådan uppmaning om eleverna har en relation med mig och vet att jag vill att det ska vara ordning och reda. Då kanske de suckar lite och ändå gör som jag ber dem.

Finns det då inga problem i skolan? Är den bild av kaos och oreda som målas upp i media och av frustrerade lärare och föräldrar helt felaktig? Nej, absolut inte, men vi behöver nyansera bilden och också se vad som kan och bör göras.

Vissa hävdar att barn och ungdomar beter sig allt sämre och skuldbelägger föräldrar som man menar inte kan uppfostra sina barn ordentligt. Det finns också en tendens att skylla allt på mobiler och sociala medier, men jag tror inte att det räcker som förklaring.

Många barn och ungdomar saknar vuxna, och då menar jag verkligt vuxna, i sin tillvaro. Skolan kan inte bestämma hur det ska gå till i hemmet, och det finns de som anser att det inte är skolans uppgift att uppfostra, men jag menar att det är precis vad vi ska göra. Vi kan och bör ta vårt vuxenansvar i skolan. Eleverna behöver inte möta käcka kompisar i sina lärare utan vuxna människor som visar vad som är rätt och fel på ett tydligt, kärleksfullt och respektfullt sätt, som ställföreträdande föräldrar. 

Det är viktigt att våga vara lite besvärlig och ställa rimliga krav: ”Jag är här för din skull och för dina kamraters. Jag vet vad som är bäst för er just nu och du behöver inte bekymra dig om vad de gör i det andra klassrummet. Nu arbetar vi med den här uppgiften och du ska göra så här. Jag hjälper dig om du behöver, men du måste lyssna på vad jag säger.”

Vi kristna lärare måste också våga stå upp för våra värderingar även i vår ickekonfessionella skola. Det är inte farligt att ärligt svara på elevers ärliga frågor om kristen tro. En av mina elever, en konfirmand, som sett mig i kyrkan på söndagen sa till mig på måndagen: ”Jag visste inte att du var kristen. Varför är du det?” Mitt svar innebar ett samtal som stärkte vår relation, även om vi inte hade samma åsikter om särskilt mycket.

Vi kristna lärare har den bästa tänkbara förebilden för vårt ställföreträdande föräldraskap, nämligen vår himmelske Fader som vi vet ser och älskar oss oavsett hurdana vi är, som uppmuntrar och stärker oss, men som också tillrättavisar oss när vi går vilse.

Karin Ambjörn

 

LÄS MER: Fler artiklar från Kristen livsgrund

 

Nyhetsbrev

Få gratis uppdateringar av nytt innehåll på TV16 en gång i månaden