Låt oss inte gå oförändrade genom livet

Artikel från webbtidningen Kristen livsgrund

Nyligen hamnade jag i ett samtal med ett par som varit gifta i över 60 år. “Vilken välsignelse!” tänkte jag och efterfrågade deras äktenskapsråd. Det enda svar jag fick var att det bästa hade varit att en av dem inte synts till hemma särskilt mycket. Förvisso sas det med glimten i ögat, men jag blev ändå lite beklämd över att jag inte fick ta del av någon vackrare hemlighet.

Egentligen kanske inte den korta sekvensen av vårt möte hör hemma i en krönika, men den illustrerar ändå något av ett fenomen jag ibland tycker mej möta, nämligen en något ansvarslös inställning till livet och ens egen mognadsprocess i det. Ibland känns det som om vissa personer knappt funderat över hur ens agerande eller icke-agerande påverkar ens omgivning, relationer, mående och mognad. Min man ber ofta under våra gemensamma andakter att vi inte ska få gå oförändrade genom livet, utan om att vi med Guds hjälp och genom de situationer Han sätter oss i får formas och växa till att bli mer lika Jesus. Jag tycker att det är en modig bön, speciellt då den förmodligen kommer innebära ganska mycket obekvämligheter om den besvaras.

Kanske tycker du som läser detta att jag är ung och naiv eller rentav fördomsfull och högmodig, och jag förstår det. Under min generations skolgång har vi till största del fått lära oss analysera och diskutera allt mellan himmel och jord, ofta in absurdum. Det är min personliga uppfattning att vår generation tyvärr inte fått med oss samma gedigna bank av kunskap som tidigare generationer fått, utan istället lärt oss att i det oändliga dissekera samhällsfenomen, åsikter och personliga saker som självbilder och relationer. Det som varit betygsgrundande för mej respektive för mina föräldrar har på många sätt inte varit detsamma, och egentligen vore nog en kombination av de båda skolplanerna det bästa. Hursom tror jag att det som vår generation fått med oss ibland gör oss mer kritiska än vad som hade behövts, och även lite mer svårmodiga, tyvärr.

Men om jag ändå får vara barn av min tid och våga sticka ut hakan så tror jag att de flesta av oss mår bra av att ibland ifrågasätta oss själva i enskild rannsakan, kanske har vi till viss del tappat bort den där aspekten som i bibeln kallas helgelse. När det kommer till helgelsen tror jag att en fälla för oss som bekännande kristna kan vara kyrkans tal om nåden och den lutherska synen att vi inget kan göra för vår egen frälsning. Det är ju sant, och jag skriver absolut under på att det är Jesus som fixat hela grejen, men, kanske kan det ibland bidra till att vi inte anstränger oss för att bli “bättre”? Lite som att “Jesus har ju redan dött och uppstått och ingenting av det jag gör förändrar Hans kärlek till mej” och så resulterar det i ett ganska passivt lärjungaskap. Samtidigt är det smärtsamt många som blivit mer eller mindre utbrända i kristna sammanhang och minst lika många i våra församlingar tvivlar på att Gud verkligen älskar dem, så kanske borde jag låta bli att uttala mej alls i frågan, för det är verkligen en supersvår balansgång.

Så varför är jag dum nog att ändå göra det? Kanske beror det på att jag nyss läst Carina Bergfeldts bok om fängelsepastorn som närvarat vid hundratals avrättningar, och hur han betonade att livet är kort och att vi bör göra något bra av de dagar vi får, det utmanade mej. Eller så är det för att jag önskade få höra av det äldre paret att de investerat i sin relation och tack vare allt engagemang i den sett hur den vuxit från en liten planta till en hel trädgård. Men mest är det nog för att jag själv behöver höra det och för att jag dessutom faktiskt tror att Gud vill att vi tar ansvar, inte minst för våra relationer, till Honom, till oss själva, till våra medmänniskor och till skapelsen i stort. Och det är allt annat än enkelt, snarare ofta smärtsamt och obehagligt, men i längden förmodligen värt det. Vi är kallade till att göra vad vi kan för hela och upprättade relationer, och till andlig tillväxt. När vi tackar ja till Jesus är det ju faktiskt inte då det är färdigt utan snarare då resan börjar.

Visst är det sant att man aldrig blir färdig som människa, förmodligen är det det som är poängen. Men får jag önska mej något så är det nog ändå att bli mer människa, eller mer mänsklig. Om jag får leva har jag en lång väg att vandra på helgelsens väg, med utmaningar jag är medveten om och med andra som ännu är dolda. Det är min bön att Guds Ande pekar på fler områden i mitt liv som behöver beskäras, gödslas eller nyplanteras, kanske är det också din bön?

Hanna

LÄS MER: Fler artiklar från Kristen Livsgrund