Klassisk roman i ny svensk språkdräkt

Artikel från webbtidningen Kristen livsgrund

Den bästa brittiska romanen genom tiderna har den en gång utsetts till: Middlemarch av George Eliot. Virginia Wolfes välbekanta omdöme ”den första romanen för vuxna” var väl tänkt som beröm men har nog missuppfattats som att den är komplicerad och tråkig. Inget kunde vara mer missvisande. Romanen kryllar av människor från alla samhällsklasser och väldigt många av dem utgör vad man brukar kalla en “comic relief”, men utan att förbli endimensionella clowner.  Mrs Cadwallader som sköter sina föräldralösa släktingars döttrars fostran är en sådan person som först verkar vara ett typiskt komiskt formidabelt fruntimmer. Men när man lär känna henne är hon en människa med både karaktärsfel och ett gott hjärta. Även om människorna vi möter är många uppstår inga problem med att hålla reda på alla levnadsöden. Det är som en bra tv-serie eller ens egen stad, det är inte förvirrande alls eftersom alla har sin egen karaktär och sitt eget språk. Romanens stillsamma humor gör att läsupplevelsen är ett nöje från början till slut trots att den inte väjer för samhälleliga svårigheter och personliga katastrofer.

Romanen har många huvudpersoner. Den första vi stöter på är Dorothea Brooke, ett av dessa föräldralösa barn som Mrs. Cadwallader känner ansvar för tillsammans med flickornas vårdnadshavaren Mr. Brooke, som är hjärtevarm och sparsam, men alltför intresserad av ekonomisk trygghet för systrarna Brooke för att avråda från felval på äktenskapsområdet. Dorothea som är den första huvudpersonen vi möter av många, är verkligen inte endimensionellt god. Men hon vill enbart göra det goda. Hon är dock överdrivet sträng och tonårsmässigt puritansk i sin strävan. I bokens början slutar hon tvärt upp med att rida för att markera sitt avståndstagande från onyttiga nöjen. Dorothea har ändå många goda sidor och det är lätt att tycka om henne men hon är en usel människokännare och otacksamt oartig i sina radikala tonår. Detta är bara en av romanens många förtjänster. Det är ytterst sällan man läser trovärdiga porträtt av tonåringar som vill väl men i sin iver förstör mycket innan de blir visare genom konsekvenserna av sina felbedömningar. I vanliga romaner är tonåringen egentligen bara en vuxen spegelbild av författaren med ett slängigare språk. Porträttet av Dorothea är bara ett av en lång rad av trovärdiga porträtt av människor i olika relaterbara livssituationer.

Denna roman presenterar alltså många människor i den lilla staden Middlemarch på sin väg från agrarsamhälle till industrialism. Trots att vissa personer stiger fram mer än andra är den en kollektivroman om stadens invånare mer än något annat. Titeln är välvald eftersom själva platsen kan sägas var bokens huvudperson. Idealisten Dorothea stöter ihop med världsfrånvända egoister, aspirerande politiker och andra idealister som är lika usla på att bedöma karaktärer som hon själv. En av dem är Doktor Lydgate. Han är också idealist, men till skillnad från miss Brooke låter han sig korrumperas av sina dåliga livsval. Bönderna och kroppsarbetarna i Middlemarch stiger också fram på ett sätt som är ovanligt. Vanligtvis speglar romaner en tydlig medklasståndpunkt men i Middlemarch lyckas Eliot lika bra som med tonåringarna att visa hur både överklass, industrialister och arbetarklass, samt det ”trasproletariat” som fördärvar sitt liv vid spelbordet, är riktiga människor med egna levnadsöden värdiga att nedtecknas. Medelklassen är förstås representerad men får sin rättvisa portion av uppmärksamheten. Klassresor förekommer som en självklar del i hur karaktärerna utvecklas men inte som i en Dickens-roman där förändringen ibland kan påminna om en “Deus ex macchina” som räddar protagonisterna ur hopplösa situationer.

Här sker i stället förändringar som känns alltigenom trovärdiga. Klassresorna går åt båda hållen och på något sätt blir läsaren hoppfull av dessa förändringar även om allt inte slutar med att alla skurkar dör på slutet medan alla protagonister lever långa lyckliga liv. Eliot kritiserar många företeelser som vi känner igen även idag men utan att någonsin skriva en pamflett eller håna dem som har andra åsikter än dem Eliot själv hyser. Exempelvis skildras de många kristna människorna med en respekt så stor att man tänker att ateisten Eliot ändrat sig under skrivandet av denna roman, det är vi ju verkligen inte bortskämda med. Att läsa Middlemarch kan nog bota någon från att bli alltför okritiskt inställd till författare som Knausgård enbart därför att de nämner kristendomen utan hånfulla gliringar. Eliots kritik mot fåniga flickskolor är däremot skoningslös satir, med all rätt. Tankarna går till lika fåniga influencers idag som driver barn till att köpa antirynkkrämer och idka bantning redan i lågstadiet.

Detta är bara ett av de samhällsfenomen som är lika aktuella idag som på 1800-talet. Tiden som skildras är 1830-talets England, med stora samhällsförändringar på alla plan. I denna roman är en viktig händelse, rösträttsreformen 1832 vilken banade väg för fler demokratireformer. Vår tid är på samma sätt en tid av snabb förändring. Vi är också vana vid idealistiska puritanskt missledda tonåringar och egocentriska kulturmän som limmar på unga kvinnor. Skolor som inte lär ut något väsentligt är tyvärr lika vanliga nu som då. Tekniska nyheter som både skrämmer och lockar är vår vardagsmat, liksom tågnätets etablerande lockar och skrämmer i Midldlemarch. Vi kan alltså känna igen vår tid och förstå nutiden i Middlemarchs vänligt klara spegel. Men få upplever nog vår tid som lika löftesrik som stämningen är i Middlemarch. Därför är det glädjande att romanen nu fått en modern svensk språkdräkt eftersom hopp och en ljus syn på helt vanliga människors vilja och förmåga att göra sitt bästa för att stegvis förbättra sin närmiljö är ovanligare och därför mer välkomna än någonsin. Dystopier ger varken kraft till förändring eller framtidshopp. Utopier blir oftast totalitära. Middlemarch står även här mitt emellan ytterligheterna; romanen är realistisk, demokratisk och hoppfull på samma gång. Därför är Middlemarch nödvändig läsning i Sverige 2024.

Alma-Lena Andersson

LÄS MER: Fler artiklar från Kristen livsgrund